Spinalonga “Σπιναλόγκας” på Kreta – Tårarnas ö

Känslorna vällde fram ju närmre ön vi kom. Jag kände en sorg som är så svår att beskriva. Som om jag kände det som de sjuka kände, när de blev tvungna att lämna sin familj, för att fraktas ut till Spinalonga. Tårarna brände innanför ögonlocken. När vi kommit i land kändes det som att jag knappt kunde andas, och det var inte på grund av värmen. Det var en helt annan känsla. En tomhet som inte går att beskriva.

Vi mer eller mindre klättrade upp till toppen av ön, där vi fick en fantastisk utsikt, men jag kunde ändå inte känna något positivt. Vi klättrade ner och gick in i den övergivna staden, in i husen där de sjuka hade bott. Det var då jag plötsligt kände det som att jag fått en massa “kaktustaggar” på toppen av ringfingret på vänster hand. Sådana taggar man inte ser, men som gör jätteont. Ju längre in i staden vi kom, desto fler “taggar” kände jag och det spred sig till långfingret, och därefter till hela handflatan. Men bara på vänster hand, och jag hade inte varit i närheten av vare sig någon kaktus eller annan växt. Mycket märkligt!

Det tog oss ett par timmar att gå runt ön och vi avslutade vår egen lilla rundtur på öns kyrkogård, innan vi tog båten tillbaka till Elouda. Jag hade en sådan tung känsla av hopplöshet som jag inte kunde skaka av mig hur mycket jag än försökte.

“Kaktustaggarna” i min vänsterhand försvann successivt ju längre ifrån ön och Elouda vi kom. Väl tillbaka i Rethymnon, var det helt borta. Man får tro vad man vill om detta – det gör jag!

Besöket på Spinalonga – Tårarnas ö, påverkade mig så otroligt starkt, och jag känner ungefär samma sak nu när jag skriver detta. Vemod och en stor sorg.

/Rozanna LJ

You may also like...