Provläs

 

Morganas Själar Iskall Eld – Den första delen av en skrämmande framtidsvision

ISKALL ELDProlog

Människorna i Tarragon talade fortfarande om den stora stormen som med full kraft slog in mot den lilla kuststaden för flera hundra år sedan. Det var andra tider och då hette staden Morgana. 

Det blåste nordanvindar och regnet piskade ner som vassa pilar. Flera familjer förlorade sina hem i stormen och människor som inte hunnit inomhus, försvann spårlöst. Det var då allt började och det var också då det första ryktet började sprida sig, om att staden var byggd på en demonkyrkogård och att demonerna var upprörda.  Det fanns naturligtvis inget fog för detta men folk pratade ändå om det och sägnen var ett faktum. Efter detta bytte de namn till Tarragon.

Devons bodde i ett stort hus som låg beläget på en kulle strax utanför staden. De ägde marken i Tarragon med omnejd och livnärde sig på att arrendera ut mark till stadens invånare. Detta gav Devons en mindre förmögenhet varje år.

Herr Devon var på väg hem från staden. Han hade haft sitt månatliga möte med borgmästaren, där de diskuterat de frågor som rörde staden och dess invånare.
Devon drog ihop rocken tätare mot kroppen för att skydda sig något mot regnet. Han gick med långa kliv och såg inte fram emot den promenad han hade framför sig, utan ville bara hem och värma sig framför brasan i den öppna spisen. 

Han tänkte på sin son som hade haft hög feber under ett par veckors tid. Att sonen led dag ut och dag in på grund av att febern inte ville släppa taget om honom, fick Devon att tvivla på om det verkligen fanns en Gud. Devons hade haft flera oberoende läkare på plats i huset, men alla hade kommit fram till samma slutsats. Det fanns ingenting att göra förutom att vänta och se.
Sonen hade varit deras stora glädje ända sedan han var liten. Förlossningen hade varit svår och sonen hade fått kämpa redan som spädbarn. Han hade vuxit upp och blivit en glad och trevlig pojke, som var omtyckt av alla. Varför hade han drabbats av febern? Devon kände att han plötsligt fått nog och skrek rakt ut genom stormens dån:
”Nu får det fan i mig vara nog! Vad behöver jag göra för att min son ska få leva som en människa bör leva? Jag betalar vilket pris som helst bara han blir frisk.”
Plötsligt uppenbarade sig en mörk gestalt framför honom, iklädd en svart lång mantelliknande rock.
”Till vilket pris som helst”, frågade den främmande mannen med dov röst.
”Vem är du?” Devon blev helt paff samtidigt som han kände sig riktigt illa till mods.
”Jag kan bota din son mot att du ger mig ett livslångt löfte”, sa den främmande mannen vars ansikte han inte kunde se.
”Hur då? Ingen läkare kan bota honom, så varför tror du att du kan?”
”Om du bara betalar din del, så tar jag hand om resten.”
”Vad är det för ett löfte”, sa Devon en aning skeptiskt samtidigt som han nu förstod vem mannen var.
”Jag vill att du är mig trogen för resten av ditt liv. Det du även kommer att få betala för din sons liv, är att alla dina kommande generationers tvillingpar kommer att tillhöra mig.”
Devon kände förtvivlan, blandad med en oerhörd rädsla för det onda väsen som uppenbarat sig och gett honom ett val. Ett val där utgången är given och som skulle komma att förändra framtiden för hans ättlingar.
”Jag känner att du innerst inne vet vem jag är. Så vad är ditt svar”, frågar mannen nu med isande röst. Nästan lite otålig.
Devon kände hur klumpen i halsen växte när han tänkte på vem det var han köpslog med. Samtidigt tänkte han på sin käre son som skulle kunna få ett långt och härligt liv.
”Kan jag få lite betänketid”, sa Devon med rädsla i rösten.
”Nej, ingen betänketid. Jag vill ha ditt svar nu”, sa han obarmhärtigt.
Devon tänkte även på sin hustru som blivit så mycket svagare sedan sonen blivit sjuk. Han ville inget hellre än att behålla sin familj intakt.
”Om ditt svar är till min favör, så sparar jag även din hustrus liv”, sa han med en röst som fick nackhåren att resa sig och Devon kände en obehaglig rysning genom hela kroppen.
”Ok”, sa Devon innan han hann tänka efter, ”jag går med på det du begär bara du gör min son frisk.”
Lika plötsligt som denna man uppenbarat sig, lika plötsligt var han borta.

 

UTDRAG FRÅN BOKEN

Angie och Nikki parkerade utanför det pittoreska värdshuset som låg nere vid vattnet i Gamla Staden, dit de åkt när Angie väl fått reda på var Leo och Marco vuxit upp. Staden verkade mysig med sina små gränder och pittoreska hus som länkade ihop med varandra, samtidigt som den gav en något obehaglig känsla. Hon hade fått jobba hårt för att få Nikki att följa med, fastän hon var den som pushat på. Angie hade fått information om tvillingarna från Eddie som gjort en del efterforskningar. Nikki hade lokaliserat en gammal pensionerad kollega som hade en hel del att säga om familjen Devon, den familj som tagit hand om bröderna efter den tragiska olyckan. Han hade berättat att de vid ett års ålder blivit föräldralösa och senare bortadopterade. Enligt polisens register hade deras föräldrar omkommit i en bilolycka, men pojkarnas moster hade sagt att olyckan varit arrangerad. Hon hade inte fått något gehör alls för detta påstående, då någon spridit ut ett illvilligt rykte om att hon drack alldeles för mycket, att hon inte tog hand som sina barn utan lät dem springa vind för våg och att hon därför inte kunde anses som trovärdig. Polisen hade köpt detta argument och därför inte ens undersökt händelsen.

Nikkis före detta kollega hade börjat gräva i fallet men blivit stoppad från högsta ort, vilket förbryllat honom eftersom han inte fått någon som helst förklaring. Han hade då fortsatt gräva på sin fritid och sparat informationen i alla år. Att han skulle få användning för den hade han aldrig trott, så när Nikki frågat honom om fallet blev han positivt överraskad. Han berättade om paret Devon som var de som adopterat pojkarna. Devons hade bott på egendomen i många generationer tillbaka och satt sina spår i Gamla Staden, som härskare från mitten av 1500-talet och fram tills idag. De hade alltid haft mycket makt och kunnat köpa vem som helst till vilket pris som helst, vilket de gjorde så länge de hade någon nytta av det. Om de ansåg att någon person inte passade in i deras syn på det perfekta samhället, hade de sett till att personen i fråga försvunnit ur deras åsyn. Det hade självklart gått många rykten om att Devons varit anhängare av olika sekter, men ingenting hade kunnat bevisas. Om Devons hört dessa rykten eller ej, var det ingen som riktigt visste, eftersom de inte befattade sig med vanligt fotfolk. När de behövde fylla på förråd av olika slag, skickade de sina tjänare som var dem trogna, utom en tjänsteflicka som Nikkis kollega träffat och där fått reda på en hel del, innan hon tagit livet av sig. Hon hade lagt sig i badkaret och skurit sig i handlederna. Nikkis kollega hade inte varit övertygad om att det verkligen varit självmord, men han hade heller inte kunnat bevisa motsatsen. Ryktena talade om flera nergrävda lik på egendomen. Sådana som offrats för olika orsaker. Folk som haft en helt annan åsikt än Devons eller sådana som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, människor som tagit uppmärksamheten från Devons. Det pratades om sektmöten i hemliga gångar under huset dit många högre tjänstemän kommit för att delta. Folk pratade också om offerriter som ägt rum i en väl gömd glänta i den täta skogen på Devons mark. Därav alla nergrävda lik. När Devons kom in till staden kom de glidande i en svart Cadillac av äldre modell med svarttonade rutor. Bilen kördes alltid av en privatchaufför. Det var sällan detta hände, men en och annan gång besökte de den fina exklusiva hotellrestaurangen som låg högst upp på sluttningen vid vattnet. När de högtravande kom in i restaurangen reste sig gästerna och väntade på valet av bord som Devons skulle besluta sig för just den dagen. De kunde mycket väl välja ett bord som redan var upptaget, bara för att visa sin makt. 

Det största och hetaste ryktet som Nikkis kollega till slut fått kännedom om av den tjänsteflicka som tog livet av sig, var att Devons för flera generationer sedan ingått en pakt med Djävulen. Detta för att en familjemedlem i tidig ålder blivit svårt sjuk och svävat mellan liv och död. Familjen skulle då ha fått valet att tjäna Djävulen livet ut i alla kommande generationer, för att få pojken frisk. I gengäld skulle de få all makt i världen, rikedom och leva gott i alla tider. Enligt tjänsteflickan hade Devons gått med på detta grymma förslag, men Nikkis kollega hade naturligtvis inte trott på historien. Människor kan vara grymma och elaka ändå utan att sälja sin själ till Djävulen, vilket han ändå inte trodde var direkt möjligt. Däremot trodde han starkt på att Devons tillhörde någon sorts klan dit endast de rika och mäktiga fått tillträde. Där medlemmarna hade sina månatliga möten och där det bestämdes både ett och annat som klanmedlemmarna kunde ha nytta av. De hade kanske ärvt släktförmögenheten i form av aktier eller hotellverksamhet, eller så hade de kanske en politisk bakgrund och kunde på så sätt utnyttja sina kontakter på den fronten. En del av dem var säkert kriminella, för som sådan kunde man ju också göra sig en förmögenhet om man bara var tillräckligt smart. På grund av detta så kunde medlemmarna säkerligen muta vem som helst, polis som politiker som banktjänsteman. 

När Leo och Marco varit strax under två år gamla hade de äntligen fått sina adoptivföräldrar godkända och flyttat till det stora mäktiga huset på Devons egendom. Att Devons blivit godkända var väl i och för sig inte så konstigt, eftersom de säkert ägde besluten som togs. Devons hus var så stort att pojkarna och deras då nyblivna fostersyster som var två år äldre än dem, flera gånger gått vilse och hade fått letas upp av tjänstefolket. När de blivit äldre hade de fortfarande haft en del problem med var de befann sig, men då tänkte de annorlunda och kunde till slut räkna ut var de var. Huset var en magnifik herrgård med flera flyglar och torn i husets alla hörn. Detta fick huset att se något kusligt ut, för längst upp i ett par av tornen satt det galler för fönstren. Man kunde bara ana vad som hänt där. Det hade säkert varit någon typ av fängelsehåla som använts under något krig. Tjänstefolket bodde i de uthus som fanns på bakgården. Devons ville ha de sina så nära som möjligt, men ändå inte för nära. De ville självklart ha kontrollen över folket som jobbade för dem, annars kunde ju vad som helst hända, och det hade de inte råd med.

Angie och Nikki betade av klasslistan de fått genom den lokala skolan. De ville prata med tvillingarnas klasskompisar från den tiden de gått i skolan, vilket bara rörde sig om några få år under tonåren. Angie fann detta mycket märkligt, men trodde att de säkert fått hemundervisning. Om de bara kunde få fatt i några av dessa människor, så de kunde få höra deras tankar och åsikter om pojkarna och kanske till och med få en del rykten bekräftade. De hade gått igenom listan och fått fram att de flesta flyttat därifrån för många år sedan, men att några få stackare tydligen fanns kvar. Två kvinnor och en man. Angie och Nikki hade träffat två av dessa människor och dessa två levde tillsammans och hade bildat familj. De hade inte haft mycket att säga om tvillingarna eftersom de inte umgåtts med dem. Det enda de kommit ihåg var att pojkarna varit mycket populära bland tjejerna. Angie och Nikki hade tackat för att de tagit sig tid att ta emot dem och sedan gått därifrån med lika lite information som de haft tidigare. Nu var de på väg till den andra kvinnan vars liv hade tagit en något annorlunda riktning, enligt familjen de nyligen besökt. De hade berättat att hon vigt sitt liv åt katolicismen och att hon nu levde endast för sin oerhört starka tro. Fanatiker, hade de kallat henne.

De hade hittat kvinnan i en liten timmerstuga i utkanten av staden. Stugan låg undangömd i skogen, strax utanför stadsgränsen. Ville man ha lugn och ro och inga orosmoment, förutom fågelsång och andra djurläten, så var det en perfekt plats att bo på. Både Angie och Nikki kände att de lätt kunnat få lappsjukan på ett sådant ställe. De knackade på och väntade en lång stund innan dörren till slut öppnades av en kvinna som var klädd i en enkel ljusbrun klänning. Håret hade satts upp i en stram knut bakpå huvudet och hon höll händerna rakt ner tätt intill kroppen. Hon log inte.
”Hej, mitt namn är Angie och detta är Nikki. Skulle vi kunna få ställa några frågor till dig angående katolicismen? Vi ska hålla ett föredrag om ämnet.” Angie sträckte på sig, men visste inte alls hur hon skulle bete sig inför den här kvinnan.
”Nja, jag vet inte”, sa hon och skruvade på sig som om hon ångrat att hon öppnat dörren.
”Det blir bara några få frågor, jag lovar”, sa Angie och log så att kvinnan inte skulle bli rädd. Angie kunde bli lite väl exalterad emellanåt och denna kvinna skulle säkert inte alls anamma det. Hon såg dessutom ut att komma från en annan planet.
”Vi får sätta oss här ute på gården då. Jag har tyvärr inget att bjuda på men hoppas det går bra ändå.”
”Det blir jättebra”, sa Nikki som kände sig något illa till mods av hela situationen. 
”Valde du att bli katolik eller föddes du till det”, frågade Angie, efter att de satt sig tillrätta.
”Jag föddes som en vanlig enkel människa”, svarade hon kort.
”Okej, så du valde att bli katolik då. Hur gammal var du då?”
”Jag förstår inte frågan”, sa hon med stirrande blick.
”Hur gammal var du när du bestämde dig för att tjäna katolicismen”, sa Angie med något klarare röst.
”Jag tjänar inte katolicismen. Jag tjänar Gud”, svarade hon som att det var självklart för alla.
”Okej, så du är inte katolik då?”
”Jag är Guds lärjunge.”
Angie suckade tyst och funderade på om det fanns någon som helst anledning att ta upp frågor om Leo och Marco. Kvinnan som hette Esther var fanatiker ut i fingerspetsarna och verkade vara totalt hjärntvättad, så några fler frågor om den katolska tron var inte lönt att ställa.
”Då har jag några frågor av annan karaktär som jag hoppas du skulle vilja svara på som den sanna kristna människa du är”, sa Angie och log inom sig när hon tänkte på vilken genial slutkläm hon fick till där. ”Marco Devon. Han är ju präst i den katolska kyrkan så jag antar att du borde känna till honom?”
”Mm, jag känner till honom från den tid han bodde här.”
Angie såg i Esthers blick att hela hennes personlighet förändrats drastiskt efter frågan om Marco. Hon blev helt spänd i hela kroppen och ögonlocken fladdrade, som att hon höll på att svimma.
”Hur väl kände du honom då?”
”Inte särskilt väl”, svarade hon med ovanligt monoton röst.
”Okej, då kände du förmodligen till hans bror Leo också”, inflikade Nikki som hade vissa problem att fokusera på samtalet. Det var alldeles för många ljud från skogen som hon inte var van vid längre, och som fick henne att rycka till varje gång hon hörde ett nytt ljud i närheten.
”Ja, alla visste vilka de var”, sa hon och fick något svart i blicken.
”De hade väl en syster”, fortsatte Nikki och log.
”Hon var deras adoptivsyster och inget annat”, sa Esther, nu med en något vassare ton. 
”Var ni vänner du och systern”, frågade Angie försiktigt.
”Ja.”
Nu hade Esther slutit sig och låtit blicken irra iväg. Hon verkade inte längre kunna fokusera på något konkret utan började andas häftigt och tungt. Plötsligt trillade tårarna nerför kinderna, vilket följdes av ett nästan omänskligt skrik. Hon började skaka i kroppen som av feberfrossa för att slutligen falla ihop på marken. Allt hände under loppet av bara ett par minuter. Angie och Nikki stirrade på varandra och skakade på huvudena som i frustration över att de med sina frågor, varit orsaken till denna händelse. Nikki böjde sig ner, la armen om henne och talade med lugn röst, vilket fick Esther att börja andas normalt igen. Både Angie och Nikki förstod att hon kände till något om familjen Devon, men de förstod också att de inte kunde fortsätta utfrågningen utan att utsätta henne för fara för sitt eget psyke. De tackade för sig och bestämde sig för att återkomma en annan dag när hon lugnat sig.
”Vänta lite”, sa hon nästintill ohörbart. ”Jag har något att berätta. Jag borde kanske inte ta upp den här historien men jag har hållit den inom mig de senaste arton åren och det har tärt på mig varje dag sen dess.”
Esther berättade en otrolig historia om Leo, Marco och deras två år äldre adoptivsyster. Systern hade varit hennes bästa vän ända sedan de varit små och fram till den ödesdigra dagen då allt ont hänt. Angie och Nikki satt som förstenade över den fasansfulla berättelse de fått höra. De kunde knappt tro att det var sant. Det var helt och hållet ren ondska.  Att ens tänka tanken på att offra en annan människa till Djävulen.
”Hur vet du allt detta”, frågade Angie som fortfarande var chockad.
”Jag var där”, sa Esther med rädsla och sorg i rösten.

De stod och beundrade arkitekturen av den stora, mörka magnifika byggnaden, som var omgärdad av en hög gråsvart mur och en lika hög tvådelad svart järngrind. De nedersta fönstren i de två tornen på framsidan var smala och höga, medan de övre var betydligt mindre. Fönstren bredvid den stora tunga ekdörren var höga och breda vilket passade utmärkt till utformandet av huset. Det såg spöklikt ut. Trädgården var enormt stor med många träd och buskage, perfekt för barn att leka på. Efter arkitekturen att döma, måste det ha byggts runt sekelskiftet med en betoning av 1500-talsarkitektur och det såg ut att vara i gott skick. Här hade alltså Leo och Marco växt upp. 
”Ska vi ringa på eller”, frågade Nikki och undersökte samtidigt gatan utanför som nästintill var helt tom på folk, förutom en äldre man som kom gående med käpp på andra sidan gatan. Han tittade inte ens åt deras håll.
Angie stod som förstenad framför den märkligt utformade grinden som såg ut att föreställa en tvehövdad drake och hon kände instinktivt att det fanns något skrämmande där innanför. Hon visste bara inte vad. Nikki sköt upp grinden och gick in på den breda grusgången som ledde fram till ytterdörren. Hon drog i något som såg ut att vara en kedja med ett mycket märkligt föremål i ena änden, som hängde ner bredvid dörren och som tydligen fungerade som en ringklocka. Angie stod en bit bakom henne och funderade på om detta verkligen var en bra idé. Hon kom inte mycket längre i sina tankar förrän dörren öppnades av en gammal filippinsk man.
”Välkomna”, sa han och bjöd in dem utan att fråga vilka de var eller vad de hade för ärende.
Så snart Angie kommit in i huset kände hon en rysning längs med hela ryggraden och hon visste redan då att de borde vänt och gått därifrån, men nyfikenheten tog över som alltid. Den gamle mannen var klädd som en butler och uppförde sig även som en sådan. Han lotsade in dem i en till synes stor balsal och bad dem vänta där. Därefter vände han tvärt på klacken och stängde dörren efter sig med ett dovt, tungt ljud. Nästan som att dörren slog igen av sig själv. På väggarna i rummet hängde stora tavlor med porträtt, inramade med guldram och såg ut att vara mycket gamla och slitna. De flesta porträtten var av män, men även avbilder av kvinnor fanns inramade och alla var de klädda i svart. Det var väl det som ansågs propert på den tiden. Mitt i rummet vid ena långväggen stod det två högryggade gammaldags fåtöljer i svart, slitet skinn med ett ovalt mörkbrunt bord emellan. Bordet hade märkliga inristningar och även stolsbenen hade formen av en tvehövdad drake. De satte sig ner i varsin fåtölj och Angie studerade rummet in i minsta detalj. Den tvehövdade draken var uppenbarligen familjens sigill, eftersom det fanns utformat i flera olika format i anslutning till huset. Det fanns inga växter i rummet som kunde ge syre, endast gamla, märkliga föremål som prydde både väggar och golv. Fönstren var stora och breda och borde ha gett maximalt ljus om det inte varit för de långa, mörka fördragna gardinerna. 
Angie var just på väg att resa sig för att inspektera en liten skulptur som fångat hennes intresse på andra sidan rummet, när dörren öppnades och ett äldre par uppenbarade sig. Kvinnan var nästan lika lång som mannen, hon hade lätt grånat hår som var hårt uppsatt i en knut i nacken och hon bar en svart lång klänning med en tunn sjal över axlarna. Hennes ansikte hade starka, tydliga drag, med bara ett fåtal rynkor runt ögonen. Hon såg blek ut. Mannen var spenslig och hans händer såg ut att vara för grova för hans kroppsbyggnad. Hans hår var betydligt mer grått än hennes och de djupa fårorna i hans ansikte skvallrade om ett hårt och tufft liv. Han var också klädd i svart. Hela hans person ingav respekt. De såg propra ut tillsammans där de stod och hade säkerligen varit ett vackert par i sin ungdom. De stod i dörröppningen och verkade studera sina gäster ingående, med en stark, genomträngande blick.
”Välkomna till Devoner”, sa mannen plötsligt och såg förmodligen Angies och Nikkis förvånande blickar, för han fortsatte med att förklara att egendomen fått sitt namn efter en av hans förfäder långt tillbaka.
”Vad betyder Devoner”, frågade Nikki nyfiket.
Mannen gav henne ett kort tillgjort leende och presenterade sig sedan som herr Devon med fru.
”Följ mig”, sa han bara helt kort och gick ut ur rummet med stora, långa kliv.
Angie och Nikki följde snällt efter in till ett annat rum strax intill. Rummet var avlångt och ovanligt kalt. Det fanns ingenting på väggarna förutom hållare som såg ut att vara gjorda i guld, som prydde sidorna av den breda dörren och som innehöll stora facklor. Mitt i rummet stod ett långt bord med tre stora magnifika kandelabrar och med högryggade stolar som inte såg ut att vara särskilt bekväma. Det var stora matsalen och vid bordet fanns det plats för tjugo gäster. Paret Devon hade helt klart sina fasta platser vid de båda bordsändarna. De satte sig i mitten av bordet på ena sidan och bad de andra sätta sig mittemot.
”Ställ era frågor nu så vi får det här överstökat”, sa herr Devon med mörk, kall röst. Han stod som fastspikad i golvet och rörde inte en fena. Det enda som visade att han fortfarande var vid liv, det var att hans ena öga ryckte med ojämna mellanrum.
”Vill ni inte veta vilka vi är och vad vi har för ärende”, frågade Nikki och var på väg fram till dem.
”Vi vet vilka ni är”, sa mannen kort och gav Nikki en hård blick, som visade att hon inte fick komma närmare.
”Okej”, sa Nikki och backade, samtidigt som hon såg frågande på Angie.
Angie visste att de inte skulle få de svar de ville ha och hon trodde inte heller på att Devons visste vilka de var, så hon bestämde sig för att ändra inriktning.
”Vi håller på med ett projekt om gamla hus från sekelskiftet och vi är mycket intresserade av dess arkitektur och historia, så vi undrar bara om ni kan berätta lite om historien bakom just denna egendomen. Det kanske finns någon mörk historia”, sa Angie halvt på skämt, halvt på allvar.
Hon såg Nikkis frågande min, men visade ingenting. Herr och fru Devon utbytte snabba blickar med varandra, vände sig sedan om mot Angie och var på väg att säga något, men ångrade sig. De reste sig och lämnade rummet. Betjänten var där på några sekunder och bad de lämna huset omedelbart. Angie och Nikki såg frågande på varandra, men opponerade sig inte utan följde betjäntens order. När de väl kommit utanför grindarna, kände Angie det som om de befann sig i fara om de inte genast tog sig därifrån. Den blick hon fått av herr Devon innan de blivit utkörda, var en blick så hård och kall, att det känts som om blodet frusit till is. Det var en mycket farlig blick…